Att ta ansvar för sina köp

I artikeln ”Vad skulle hända om en tvingas leva med sina nyköp” av Johanna Leymann, från hennes hemsida: https://johannaleymann.se/artiklar/vad-skulle-handa-om-en-tvingas-leva-med-sina-nykop skriver hon såhär inledningsvis:

Ett tankeexperiment: vad skulle hända om vi alla tvingades leva med och helt förhålla oss till de nyproducerade plagg vi köper?⁠

Om secondhand, klädbyten och andra sätt att cirkulera grejer vidare inte fanns, utan att det faktiskt skulle vara så att varje köp du gör också betyder att du måste ta ansvar för det fullt ut. ⁠

Jag kan nämligen bli så jäkla trött på att secondhandbutikerna och -köparna förväntas lösa modeindustrins problem, när vi i själva verket måste utkräva mer ansvar från de som producerar och konsumerar i första ledet.

Jag håller helt med Johanna och svarade henne såhär:

Hej Johanna!

Jag läser dina månadsbrev och detta ämne berör mig mycket.

Jag är med (som pensionär) i en redesigngrupp (@redesignkupanamal) och syr mycket av material som lämnas in på Kupan.

Jag har börjat reflektera alltmer vad som sker där. 

Det är en verksamhet som i sitt bästa tar klimatkris och överkonsumtion på allvar genom att tillvarata och hjälpa människor att ”byta grejer med varandra”. För att få variation och kunna ha roligt med kläder förutom spar- och hållbarhetstänket.

Sker detta alltid? Nej.

Vi ser ofta hur Kupan får in kläder och textil -det är verkligen mycket som kommer in! – MEN hur är kvaliteten? Ibland får jag för mig att det som lämnas in är ett dövat samvete för att man ska kunna köpa nytt. Men tyvärr fungerar inte klimatkompensation! Miljön struntar fullkomligt i mitt dåliga samvete, när konsumtionen forsätter och kanske än värre.

Det är inte alltid så, ibland kommer verkligen skatter in och det är roligt att leta skatter på Kupan, det är roligt och meningsfullt att ta tillvara på och redesigna.

Men visst vore det bättre att grundhandlingen vore att det produceras kvalitetsplagg och att den som köper har attityden att köpa med fullt ansvar, som du skriver. Så vore Kupan och liknande verksamheter grädden på tårtan och inte ett rättfärdigande av nyköp. 

Som en vän sa på tal om detta: Jag kom på att jag kan ju lika gärna kolla in i min egen garderob och ta nåt där som jag inte har haft på länge istället för att byta med någon annan.

Hur den här attitydförändringen ska gå till vet jag inte, men jag vet att överkonsumtion är ett nyckelord i förändringen och att second hand är ett pynt och inte mera om inte det sker, och att man kan lura sig att man är ”duktig”, men istället förvärrar.

Tack för dina tankar och handlingar, 

/Ann Löfgren

Zerowaste

Jag syr mycket och det blir mycket spillbitar. Jag är med i redesigngruppen på Kupan i Åmål använder material som är inlämnat på Kupan, men trots det så känns det inte bra att kasta material.

Jag fick några tips om hur jag kan göra, hittade sen @zerowastedaniel på instagram och satte igång. Det är inte svårt men tar tid. En rolig utmaning!

Här har jag använt skjortor i grunden, klippt bort fram och bak och sen byggt delarna vartefter. Alla delar oavsett form kan användas, det är bara att lägga en bit vid en annan, skära till och sy. Jag har sett T-tröjor, förkläden och kuddar i samma teknik. Nu blir det inte mycket spill!

Glädjen i att hitta tyger och plagg, där resultatet blir så mycket bättre när de tycker om varandra

Jag går ofta runt i källaren på Kupan, där alla tyger och allt material finns. Samtidigt tar jag en lov i butiken för att se om det finns något plagg som skulle tycka om att bli redesignat. Jag skriver att det är plagget som vill det för ibland är det faktiskt som att det är plagget som hittar ett tyg, och så blir resultatet något helt nytt och vackert.

Jag kan ha sett alla tyger flera gånger och plaggen likaså och när jag letar passande färger och kvaliteter är det inte säkert att jag hittar något. Men så sker det roliga. Jag kommer på att en blus, som är lite oansenlig, kanske passar ihop med ett tyg jag sett tidigare, eller jag har en duk, en gardin, ett tyg och så hänger blusen eller skjortan, som passar där mitt framför mina ögon.

Det är skaparkraft!

Maria Christina Svensdotter ihågkommen för en särks skull

1979 gjorde jag ett arbete kring en brudsärk, sydd 1825. Hur hänger det ihop med mitt engagemang kring redesign? Mycket! Det är ett plagg att använda länge, att vårda och laga, ett plagg som är sytt av , ofta hemvävt, linne. Tyget används utan att en enda bit går till spillo. Modellen är vacker, kilarna ger ett vackert fall och ärmarna får rörelsevidd.

Det enda som inte stämmer är att det inte är just redesignat. Det behövs inte. Vi försöker väcka uppmärksamhet på vår alltför stora textilkomsumtion och visar hur textil kan användas om och om igen till hållbara, vackra plagg, men i första hand ska vi ju använda våra kläder och just vårda dem, de ska vara hos oss länge! Så sy en särk!

Här följer delar av den artikel jag skrev för tidskriften Meddelanden från arkivet folkets historia nr 1 1979.

Kan sömnad dämpa klimatångesten?

Ja. En alltid närvarande skugga av oro finns alltid i mig om vart världen är på väg, men att sy hjälper mig att omvandla oron till en kreativ handling och inte låta den styra mig. Jag syr och får vara kreativ, komma till uttryck, vilket är viktigt alltid. Det är både meditativt och ser till att jag håller fokus. Det jag och vi i redesigngruppen syr säljer vi på Kupan Den som köper ett plagg eller något annat av oss blir förhoppningsvis glad och det smittar. Röda Korset får pengarna, som direkt kan hjälpa någon. Kanske kan vi påverka någon att tänka miljömedvetet och konsumera mindre. Det är miljöarbete på det lilla planet och här är det enda jag gör, men jag är glad att jag inte tjänar pengar på det utan kan få vara fri i mitt val och mitt behov av att sy.

Ibland funkar det bara!

Såg en rolig kappa fladdra förbi i ett flöde på nätet. Samtidigt hittade jag ett jättefint kraftigt bolstertyg bland tygerna i Röda Korsets källare. Det tyget skulle passa väldigt bra till en ofodrad rock med huva. Bilden på den tvådelade kappan hade satt sig i huvudet. Jag mindes att ena delen var blommig och fann mig själv skanna tygerna i källaren. Jag hittade ett ljust tyg med stora blommor och lökar. Det skulle kunna fungera. Tillräckligt likt i bottenfärgen och absolut tillräckligt olikt i mönstret. Jag sydde konsekvent tvådelat med gräns mitt fram och bak. Hängde upp i Kupans fönster, rätt nöjd. Kom tillbaka dagen efter och fann inte kappan. Den var SÅLD! La ut på nätet och fick massor av uppskattande kommentarer. Varför hittar vissa plagg sig själva? Modell, tyger hittar plötsligt rätt, ”gifter sig” med varandra på ett självklart sätt som inte går att förutse. Fantastiskt när det händer och omöjligt att konstruera! Tänker varje gång det händer att ”det kommer aldrig att gå igen!” Men se det gör det!

win win win win

Jag syr för Röda Korsets räkning i redesigngruppen på Kupan i Åmål. Det är väldigt kreativt att få skapa och hitta på med inspiration tillsammans med tio andra medlemmar. Att få skapa utan krav och utan att bry mig om vad jag lägger min tid på eftersom jag har min pension och jag kan kravlöst sy det jag vill av alla tygskatter som lämnas in på Kupan. Det är mitt första win.

Sen hoppas jag kunden blir nöjd och köper en skapelse. Det är mitt anda win.

Att det viktigaste blir att påverka människor att tänka på vår miljö och konsumera färre nya plagg är ett fint tredje win.

Kunden blir också nöjd för att hen skänker pengar till Röda Korset. Det är mitt fjärde och minst lika viktiga win som de andra tre.

Det viktigaste som håller igång lågan och driver arbetet är ändå skaparkraften.