Den som skapar överlever
Det blir väldigt skönt att inte se det som en förlust att släppa konsumtionskravet, som att försaka något. En offerkänsla är aldrig bra, den leder inte till glädje eller ens fortsatt försakande.
Istället är det en vinst! Det är tvärtom så skönt att släppa konsumtionskravet, inte behöva tänka på att hänga med, det ger tid, det ger ork, det ger kreativitet rent av!
Jag överarbetar ofta de alster jag redesignar, som om arbetet i sig gör plagget mera värdefullt, men det finns inget egenvärde i det, ibland är det enkla det mest effektfulla och vackra.
Det är alltid en utmaning att hitta tyger och plagg av olika slag som passar med varandra. Men ibland kan utmaningen bestå i att hitta ett stort sjok tyg eller, som i det här fallet, ett väldigt stort sängöverkast och fundera ut vad som går att tillverka av det på bästa sätt och använda hela överkastet med så god mönsterpassning som möjligt. Lyckas det, så överträffar resultatet alla förväntningar!
Jag använder ofta slowfashion som # i mina instagraminägg. Men vad står begreppet för? Jag citerar Johanna Leymann från hennes websida:
https://johannaleymann.se/slowfashion
Slow fashion handlar om att minimera mängden nyproducerat och att förlänga livslängden på det som redan existerar. Genom att vårda och laga. Genom att hyra, byta, låna och köpa second hand. Genom att sy om och förändra, så kallad remake. Och självklart handlar det om att producera schysstare: där en hållbar produktion med respekt för miljö, arbetsvillkor och löner är en självklarhet.
Långsamt mode. För mig handlar det om att inte köpa nya kläder, eftersom jag själv syr, att redesigna i glädje och kreativitet för att få till unika plagg, vackra plagg, plagg som inte går ur tiden för att modet så bestämmer, utan plagg som jag själv bestämmer över. Plagg, som jag äger, inte plagg som äger mig.
Jag går ofta runt i källaren på Kupan, där alla tyger och allt material finns. Samtidigt tar jag en lov i butiken för att se om det finns något plagg som skulle tycka om att bli redesignat. Jag skriver att det är plagget som vill det för ibland är det faktiskt som att det är plagget som hittar ett tyg, och så blir resultatet något helt nytt och vackert.
Jag kan ha sett alla tyger flera gånger och plaggen likaså och när jag letar passande färger och kvaliteter är det inte säkert att jag hittar något. Men så sker det roliga. Jag kommer på att en blus, som är lite oansenlig, kanske passar ihop med ett tyg jag sett tidigare, eller jag har en duk, en gardin, ett tyg och så hänger blusen eller skjortan, som passar där mitt framför mina ögon.
Det är skaparkraft!
Jag lärde mig sy waldorfdockor i början av -80-talet. Den har alla fördelar idag, som vi lärde oss att den hade då.
I dag ska vi dessutom vara noga med att materialet är gjort på ett miljöcertifierat sätt, vi kan återanvända det material vi kan och vi ska vårda och laga vår docka såsom det var tänkt.
Waldorfdockans idé härrör från waldorfpedagogiken, därav namnet. Karin Neuschütz är den som utvecklat dockan och skrivit många böcker om de mjuka dockorna som sys för hand på ett speciellt sätt.
Kroppen sys i bomullstrikå och stoppas med tvättad, kardad ull, som är mjukt och ger värme. Huvudet stoppas hårt med ull och lindas med mattvarp för att det ska få sin form. Håret sys av entrådigt ullgarn.
Tanken är att dockan sys till ett speciellt barn. Den ges ett neutralt ansiktsuttryck så att barnet själv ges möjlighet att fantisera kring sin docka.
Dockan tvättas med en mjuk svamp, ljummet vatten och tvål eller tvättmedel avsett för ylle. Den lindas in i en handduk och vattnet kramas ur. Dockan torkas i rumstemperatur.
Jag har hållt fast vid och sytt dockor då och då under åren och tror fortfarande att den är ett gott alternativ för barn och varför inte vuxna!
1979 gjorde jag ett arbete kring en brudsärk, sydd 1825. Hur hänger det ihop med mitt engagemang kring redesign? Mycket! Det är ett plagg att använda länge, att vårda och laga, ett plagg som är sytt av , ofta hemvävt, linne. Tyget används utan att en enda bit går till spillo. Modellen är vacker, kilarna ger ett vackert fall och ärmarna får rörelsevidd.
Det enda som inte stämmer är att det inte är just redesignat. Det behövs inte. Vi försöker väcka uppmärksamhet på vår alltför stora textilkomsumtion och visar hur textil kan användas om och om igen till hållbara, vackra plagg, men i första hand ska vi ju använda våra kläder och just vårda dem, de ska vara hos oss länge! Så sy en särk!
Här följer delar av den artikel jag skrev för tidskriften Meddelanden från arkivet folkets historia nr 1 1979.
Ja. En alltid närvarande skugga av oro finns alltid i mig om vart världen är på väg, men att sy hjälper mig att omvandla oron till en kreativ handling och inte låta den styra mig. Jag syr och får vara kreativ, komma till uttryck, vilket är viktigt alltid. Det är både meditativt och ser till att jag håller fokus. Det jag och vi i redesigngruppen syr säljer vi på Kupan Den som köper ett plagg eller något annat av oss blir förhoppningsvis glad och det smittar. Röda Korset får pengarna, som direkt kan hjälpa någon. Kanske kan vi påverka någon att tänka miljömedvetet och konsumera mindre. Det är miljöarbete på det lilla planet och här är det enda jag gör, men jag är glad att jag inte tjänar pengar på det utan kan få vara fri i mitt val och mitt behov av att sy.
