Så här skrev jag 2004 om skapande ur ett psykodramatiskt perspektiv
”Den
som skapar överlever”
”Drama öppnade en sida i mig som jag inte
sett mig ha, den kreativa sidan, spontanitetsträningen. Den hade jag inte sett
mig ha. Den har väl alla, men jag hade inte sett den i mig själv. … Något jag
har kommit underfund med, något kul. Det är hur kul det är att spela. Det är en
sida jag absolut inte visste att jag hade.” (Hanna, ur intervju 11 april 2001)
Psykodramats hela idé
bygger på leken och den sortens
improvisatoriska, i stunden påhittade, utforskande ”vi leker att vi…”-lekar som de
flesta barn någon gång levt sig in i. Moreno
kallade det som driver fantasin framåt och längtan att få handlingen färdig, för act-hunger. Han menar den hunger vi alla
har, som letar efter tillfällen att uttrycka sig.
Skapande
eller kreativitet definieras i det här sammanhanget som förmågan att agera spontant, fritt men passande i
situationen och med omdöme. Spontaniteten är gnista som sätter igång skapandet
som i sin tur innefattar en känsla av förändring, man gör något på ett nytt
sätt. Man gör det inte bara rutinmässigt och utan tanke utan med engagemang och
glädje.
I
dagens samhälle med snabba förändringar och nya sammanhang är kreativiteten en
alltmer värderad egenskap.
Det
går lätt att förlita sig på gammal kunskap och följa reglerna när allt går i
sina gamla spår och allt är som det alltid har varit. För att bevara historisk
kunskap och för att snabbt veta hur man ska handla i hotande situationer måste
man ha regler.
Men
när situationen är ny, när man möter det man inte mött förut, är den kreativa
förmågan ovärderlig just därför att den
hjälper en att komma med nya oförutsedda lösningar.
I all teater spelar
viljeinriktningen en viktig roll. Skådespelaren har alltid en vilja, agerar
inte i tomme. I sociodrama och psykodrama arbetar vi med aktiva val,
värderingsövningar och olika dilemmasituationer, med attityden ”jag
skriver själv min levnadsberättelse ihop med andra.”
Ungdomar har ibland
attityden ”vem bryr sig”. Men börjar man lyssna på dem och arbeta med
att de själva kan styra hur de uppfattas av andra på olika sätt visar det sig
att alla har något att uttrycka och de kan se sig själva som ansvariga för sina
handlingar och inte bara som ”offer” för alla andras vilja, en slags
myt som en del gärna tar till.
Att se, att hur jag
handlar i olika situationer beror på mitt eget val är avgörande för
självuppfattningen. Att vara passiv är också ett val att respektera. Att bli
medveten om sina val är förutsättning för att kunna förändra dem.
Att agera efter gamla
beteenden utan att reflektera gör oss kanske ”välanpassade” men också
farligt lätta att manipulera. Hannah Arendt skrev en bok ”Eichmann i
Jerusalem” om hur Eichmann egentligen inte var mot judar, han var en
väldigt ”normal” människa, han bara lydde order när han skötte
transporterna till förintelselägren. Hon skapade begreppet ” ondskans
banalitet” och visade att det hemska med Eichmann var att han bara
uttryckte sig i schabloner, hade ingen egen vilja, men var en vänlig och
korrekt man. Det han saknade var just föreställnings-förmågan, fantasin och
Hannah Arendt beskriver just förmågan att självständigt se lösningar på nya,
ofattbara problem, som rasism och
terrorhot, som möjligheten för mänsklighetens framtid.
Psykodrama
bygger inte på att det finns färdiga
svar och lösningar enligt gamla modeller. Man spelar inte för att lära
gruppdeltagarna agera på ett visst förutbestämt sätt. Det skulle innebära att
från början sätta gränser för rätt och fel, rumsrent och förbjudet. Så kan man
inte avgränsa fantasi och skaparkraft. I skapande verksamhet är alla fantasier
tillåtna. Det går inte att skärma av vissa.
Vi
vet att alla har destruktiva tankar emellanåt. Faran om man klipper bort dessa
är att människor snart anpassar sig efter vad som verkar tillåtet och allt ser då
lugnt och tryggt på ytan, men ingen reell skapande verksamhet pågår. Var och en
fortsätter att ha samma syn på världen som de alltid haft.
Om
vi vågar tillåta oss att se att alla människor både har en destruktiv men också
en skapande möjlighet inom sig ger vi oss åtminstone en chans att hitta sätt
att möta och relatera till det vi ser som negativt, vilket inte betyder att vi
tillåter den destruktiva handlingen.
I varje tanke eller
handlig ligger en möjlighet till något nytt, till att skapa eller att förstöra.
Utan den möjligheten blir vi robotar. Vi slipper oförutsedda förändringar men
vi missar samtidigt fantasin, överraskningarna och möjligheten att göra val. I
det specifikt mänskliga ligger att kunna göra val.
I den skapande förmågans
natur ligger att den inte är förutsägbar eller möjlig att kontrollera. Den kan
hela tiden vändas till sin destruktiva sida. Det är priset vi får betala för
den hett åtråvärda skaparkraften.
För vi måste använda den.
Om vi tar bort den sidan i oss blir vi lätt apatiska, kanske sjuka. Psykodrama
ger oss därför redskap att gestalta våra tankar och känslor i aktion på olika
sätt.
