Jag gick länge och funderade på de två inlämnade lapptäckena som låg i en korg i vår redesignkällare. Alla små sexkanter vackert handsydda intill varandra av massor av tygbitar. Vad kan man göra av dem? Ska man ens klippa i dem och göra något? Och hur ska man i så fall göra med ett tjockt fodrat täcke? Vi pratade om det i gruppen och jag får råd om hur jag kan sy snedremsor för att dölja tjocka fula sömsmåner och hur jag kan göra med fodret som redan finns på täckena. Till slut tog jag hem dem och började som alltid med det enkla, att stryka dem för att få lite överblick. Och se, efterhand så växte det fram en fodrad jacka, en ryggsäck samt två små börser. Knappt en decimeter blev kvar av täcket och jag lärde mig massor om tjocka sjok, tjocka sömsmåner, hur jag kan göra med knappar, foder, samt öva på att byta nål minst tre gånger.
Författare: Ann Löfgren
skjortor skjortor
Uttjänta skjortor är väldigt användbara inom redesign och går att förvandla till unika plagg av alla de slag. Bilderna nedan visar hur jag har gjort:
Ibland funkar det bara!
Såg en rolig kappa fladdra förbi i ett flöde på nätet. Samtidigt hittade jag ett jättefint kraftigt bolstertyg bland tygerna i Röda Korsets källare. Det tyget skulle passa väldigt bra till en ofodrad rock med huva. Bilden på den tvådelade kappan hade satt sig i huvudet. Jag mindes att ena delen var blommig och fann mig själv skanna tygerna i källaren. Jag hittade ett ljust tyg med stora blommor och lökar. Det skulle kunna fungera. Tillräckligt likt i bottenfärgen och absolut tillräckligt olikt i mönstret. Jag sydde konsekvent tvådelat med gräns mitt fram och bak. Hängde upp i Kupans fönster, rätt nöjd. Kom tillbaka dagen efter och fann inte kappan. Den var SÅLD! La ut på nätet och fick massor av uppskattande kommentarer. Varför hittar vissa plagg sig själva? Modell, tyger hittar plötsligt rätt, ”gifter sig” med varandra på ett självklart sätt som inte går att förutse. Fantastiskt när det händer och omöjligt att konstruera! Tänker varje gång det händer att ”det kommer aldrig att gå igen!” Men se det gör det!
win win win win
Jag syr för Röda Korsets räkning i redesigngruppen på Kupan i Åmål. Det är väldigt kreativt att få skapa och hitta på med inspiration tillsammans med tio andra medlemmar. Att få skapa utan krav och utan att bry mig om vad jag lägger min tid på eftersom jag har min pension och jag kan kravlöst sy det jag vill av alla tygskatter som lämnas in på Kupan. Det är mitt första win.
Sen hoppas jag kunden blir nöjd och köper en skapelse. Det är mitt anda win.
Att det viktigaste blir att påverka människor att tänka på vår miljö och konsumera färre nya plagg är ett fint tredje win.
Kunden blir också nöjd för att hen skänker pengar till Röda Korset. Det är mitt fjärde och minst lika viktiga win som de andra tre.
Det viktigaste som håller igång lågan och driver arbetet är ändå skaparkraften.
Att vara nyttig?
Jag har alltid tänkt att det är viktigt att känna sig nyttig, att bli bekräftad i något nyttigt, att känna mening. Men så hörde jag en intervju med Mikael Segerström 75. Han hade haft tråkigt som pensionär men så sa han: Jag tror att jag behöver ha något slags kreativt uttryck.
Ja just det, då kommer meningen och nyttan av sig själv!
självporträtt
 |
 |
 |
Vad är ett självporträtt? Inte ens när jag målar så när jag kan efter ett foto blir det ett porträtt jag känner igen som mitt. En vän och jag kom överens om att vi ser och själva som ungefär i 38-årsåldern och då är det omöjligt att känna igen sig i en målning där en föreställer 63. Kanske kan bilden spegla en sorts liv -ens själ? Men det kan ju lika gärna porträttet på fuschian göra! 
Att ge bort
Vi går ofta till Marinan, det är vår sommarlyx. Då känns det bra att få måla och grotta ner sig i hur en kan måla tak och smutsiga staket, samtidigt som en tänker på att ge bort målningen till Marinans ägare. Väldigt roligt!
kreativitet
Jag har stickat rutor i ett mönster benämnt Vividblanket. Jag har använt de växtfärgade garner jag fick av Maj Paulson, en vän jag gick växtfärgningskurs med för sådär 35 år sedan. Växtfärgade garner är vackra, naturen ser till att de alltid passar ihop. Allt föll in i varandra. Jag fick garnerna. Jag hade hittat vividblanket. Det gav sig självt.