Kategori: klimat och miljö

Hållbarhet – vad är det?

1987 antog FN den definition som utarbetats av den s k Brundtlandkommissi

”Hållbar utveckling är en utveckling som tillfredsställer dagens behov utan att äventyra förutsättningarna för kommande generationer att tillfredsställa sina behov.”

Begreppet används väldigt olika och svävande. Fredrik Wikström, professor i miljö- och energisystem vid Karlstads universitet sammanfattar begreppet.

”Varje gång en människa åker en fossildriven bil, eller tar en flygresa till solen, så bidrar hen därmed till att miljarder människor kommer att få det sämre på grund av klimatförändringarna. En tanke som är svår att ta in, men tyvärr sann. Var går balansen mellan vad som är rimligt för oss att få göra och vilken skada vi orsakar andra?”

Han nämner följande principer för hållbarhetstänkandet:

  • Att använda resurser inom gränsen för naturens bärkraft
  • Att fördela resurserna rättvist inom och mellan generationer
  • Att bygga förändringsarbetet på deltagande
  •  Att använda ett helhetsperspektiv 
  • Att använda försiktighetsprincipen 
  •  PollutersPaysPrinciple-förorenaren betalar. 

Sammanfattningsvis: den individ eller det företag som dels arbetar med sina direkta handlingar, dels tar politisk ställning för politiska styrmedel som kan hjälpa oss att nå målen i de två första principerna, kan verkligen sägas bidra till en hållbar utveckling.

Jag tänker: Vad kan jag bidra med?

Varje gång jag låter bli att använda något som innehåller användandet av fossila bränslen bidrar jag till att världen kan bli något mer hållbar. Lyckas jag dessutom på något sätt arbeta, gärna i grupp, för att politiska beslut i den riktningen tas, går arbetet ännu snabbare.

Hjälpa hjärnan till nyköpsstopp med vankraft är lätt och roligt

Jag köper inte nya kläder. Det är lätt när det blivit en vana. Då vill jag inte slösa tid och kraft eller pengar på att gå i affärer eller leta på nätet. Jag har det jag har och visst kan jag köpa något på second hand om det är kvalitet men det behövs oftast inte. Jag kommer förmodligen att göra ett och annat nyköp men en köpvana kommer det inte att bli, det är jag rätt säker på. För mig började det som en sorts lek. ”Jag köper inte det eller det, jag kollar vad jag har istället”. Till slut tänkte jag inte ens på att besöka något köpställe, det känns bara besvärligt.

Micael Dahlen, ekonomiprofessorn vid Handelshögskolan i Stockholm, talar om vankraft.

Han förklarar det hela på följande sätt i en artikel av Maria Ramnehill och Hanna Nolin 28 okt 2016

https://www.lararen.se/grundskollararen/annat/sa-byter-du-vanor–lattare-an-du-tror

”- Vi behöver hjälpa vår hjärna. Den är lat och vill gärna göra som den alltid gjort, den gillar det som tar minst energi.

– Så, det gäller att göra förändringen så enkel det bara går, sänka tröskeln. Då har vi minskat motståndet – och energiåtgången. För det krävs nämligen en hel del energi för att bryta vanor, hjärnan behöver bygga om sig. Det är ett intensivt byggarbete, hjärnan blir tätare, det skapas nya kopplingar, när hjärnan tvingas tänka nytt. Lite friskis och svettis för hjärnan.

– Det handlar mer om hur ofta än hur länge du gör den nya vanan. Se till att upprepa vanan ofta precis i början.

Till slut blir det jobbigare för hjärnan att inte göra den nya vanan, än att göra den. Så satsa alltså hellre på lite och ofta, än mycket och sällan.

Jobba med motivationen, att vi på riktigt tycker att det känns viktigt. Det är lätt hänt att vi i stället börjar tänka i ”måste-banor”, att vi måste cykla i stället för att ta bilen eller att vi absolut inte får ta den där bullen. Då är risken att vi blir vår egen värsta fiende och gör tvärtom, och känner oss misslyckade.

–Jag bestämde mig för att plocka bort alla måsten, jag ville att det skulle kännas mer som ett flöde att byta vanor.

Tricket är att lura hjärnan, att göra det mer besvärligt för den att göra sin inkörda vana.”

Dahlens tricks är följande:

  • Gör den nya vanan så ofta du kan
  • Tänk en vecka i taget
  • Belöna dig
  • Hitta varför du vill och inte varför du måste
  • Berätta för alla så att du skärper dig

https://bokon.se/ebok/vankraft-hur-du-far-jobbiga-saker-att-kaennas-hur-laetta-som-helst-en-del-av-kaosologi_micael-dahlen-2/

Att ta ansvar för sina köp

I artikeln ”Vad skulle hända om en tvingas leva med sina nyköp” av Johanna Leymann, från hennes hemsida: https://johannaleymann.se/artiklar/vad-skulle-handa-om-en-tvingas-leva-med-sina-nykop skriver hon såhär inledningsvis:

Ett tankeexperiment: vad skulle hända om vi alla tvingades leva med och helt förhålla oss till de nyproducerade plagg vi köper?⁠
⁠
Om secondhand, klädbyten och andra sätt att cirkulera grejer vidare inte fanns, utan att det faktiskt skulle vara så att varje köp du gör också betyder att du måste ta ansvar för det fullt ut. ⁠
⁠
Jag kan nämligen bli så jäkla trött på att secondhandbutikerna och -köparna förväntas lösa modeindustrins problem, när vi i själva verket måste utkräva mer ansvar från de som producerar och konsumerar i första ledet.

Jag håller helt med Johanna och svarade henne såhär:

Hej Johanna!

Jag läser dina månadsbrev och detta ämne berör mig mycket.

Jag är med (som pensionär) i en redesigngrupp (@redesignkupanamal) och syr mycket av material som lämnas in på Kupan.

Jag har börjat reflektera alltmer vad som sker där. 

Det är en verksamhet som i sitt bästa tar klimatkris och överkonsumtion på allvar genom att tillvarata och hjälpa människor att ”byta grejer med varandra”. För att få variation och kunna ha roligt med kläder förutom spar- och hållbarhetstänket.

Sker detta alltid? Nej.

Vi ser ofta hur Kupan får in kläder och textil -det är verkligen mycket som kommer in! – MEN hur är kvaliteten? Ibland får jag för mig att det som lämnas in är ett dövat samvete för att man ska kunna köpa nytt. Men tyvärr fungerar inte klimatkompensation! Miljön struntar fullkomligt i mitt dåliga samvete, när konsumtionen forsätter och kanske än värre.

Det är inte alltid så, ibland kommer verkligen skatter in och det är roligt att leta skatter på Kupan, det är roligt och meningsfullt att ta tillvara på och redesigna.

Men visst vore det bättre att grundhandlingen vore att det produceras kvalitetsplagg och att den som köper har attityden att köpa med fullt ansvar, som du skriver. Så vore Kupan och liknande verksamheter grädden på tårtan och inte ett rättfärdigande av nyköp. 

Som en vän sa på tal om detta: Jag kom på att jag kan ju lika gärna kolla in i min egen garderob och ta nåt där som jag inte har haft på länge istället för att byta med någon annan.

Hur den här attitydförändringen ska gå till vet jag inte, men jag vet att överkonsumtion är ett nyckelord i förändringen och att second hand är ett pynt och inte mera om inte det sker, och att man kan lura sig att man är ”duktig”, men istället förvärrar.

Tack för dina tankar och handlingar, 

/Ann Löfgren

Att släppa konsumtionskravet

Det blir väldigt skönt att inte se det som en förlust att släppa konsumtionskravet, som att försaka något. En offerkänsla är aldrig bra, den leder inte till glädje eller ens fortsatt försakande.

Istället är det en vinst! Det är tvärtom så skönt att släppa konsumtionskravet, inte behöva tänka på att hänga med, det ger tid, det ger ork, det ger kreativitet rent av!

slow fashion – långsamt mode

Jag använder ofta slowfashion som # i mina instagraminägg. Men vad står begreppet för? Jag citerar Johanna Leymann från hennes websida:

https://johannaleymann.se/slowfashion

Slow fashion handlar om att minimera mängden nyproducerat och att förlänga livslängden på det som redan existerar. Genom att vårda och laga. Genom att hyra, byta, låna och köpa second hand. Genom att sy om och förändra, så kallad remake. Och självklart handlar det om att producera schysstare: där en hållbar produktion med respekt för miljö, arbetsvillkor och löner är en självklarhet.

Långsamt mode. För mig handlar det om att inte köpa nya kläder, eftersom jag själv syr, att redesigna i glädje och kreativitet för att få till unika plagg, vackra plagg, plagg som inte går ur tiden för att modet så bestämmer, utan plagg som jag själv bestämmer över. Plagg, som jag äger, inte plagg som äger mig.

Maria Christina Svensdotter ihågkommen för en särks skull

1979 gjorde jag ett arbete kring en brudsärk, sydd 1825. Hur hänger det ihop med mitt engagemang kring redesign? Mycket! Det är ett plagg att använda länge, att vårda och laga, ett plagg som är sytt av , ofta hemvävt, linne. Tyget används utan att en enda bit går till spillo. Modellen är vacker, kilarna ger ett vackert fall och ärmarna får rörelsevidd.

Det enda som inte stämmer är att det inte är just redesignat. Det behövs inte. Vi försöker väcka uppmärksamhet på vår alltför stora textilkomsumtion och visar hur textil kan användas om och om igen till hållbara, vackra plagg, men i första hand ska vi ju använda våra kläder och just vårda dem, de ska vara hos oss länge! Så sy en särk!

Här följer delar av den artikel jag skrev för tidskriften Meddelanden från arkivet folkets historia nr 1 1979.

Olika exempel på plagg jag sytt av inlämnade linnelakan, bomullslakan, örngott och handdukar.

Kan sömnad dämpa klimatångesten?

Ja. En alltid närvarande skugga av oro finns alltid i mig om vart världen är på väg, men att sy hjälper mig att omvandla oron till en kreativ handling och inte låta den styra mig. Jag syr och får vara kreativ, komma till uttryck, vilket är viktigt alltid. Det är både meditativt och ser till att jag håller fokus. Det jag och vi i redesigngruppen syr säljer vi på Kupan Den som köper ett plagg eller något annat av oss blir förhoppningsvis glad och det smittar. Röda Korset får pengarna, som direkt kan hjälpa någon. Kanske kan vi påverka någon att tänka miljömedvetet och konsumera mindre. Det är miljöarbete på det lilla planet och här är det enda jag gör, men jag är glad att jag inte tjänar pengar på det utan kan få vara fri i mitt val och mitt behov av att sy.