I artikeln ”Vad skulle hända om en tvingas leva med sina nyköp” av Johanna Leymann, från hennes hemsida: https://johannaleymann.se/artiklar/vad-skulle-handa-om-en-tvingas-leva-med-sina-nykop skriver hon såhär inledningsvis:
Ett tankeexperiment: vad skulle hända om vi alla tvingades leva med och helt förhålla oss till de nyproducerade plagg vi köper?
Om secondhand, klädbyten och andra sätt att cirkulera grejer vidare inte fanns, utan att det faktiskt skulle vara så att varje köp du gör också betyder att du måste ta ansvar för det fullt ut.
Jag kan nämligen bli så jäkla trött på att secondhandbutikerna och -köparna förväntas lösa modeindustrins problem, när vi i själva verket måste utkräva mer ansvar från de som producerar och konsumerar i första ledet.
Jag håller helt med Johanna och svarade henne såhär:
Hej Johanna!
Jag läser dina månadsbrev och detta ämne berör mig mycket.
Jag är med (som pensionär) i en redesigngrupp (@redesignkupanamal) och syr mycket av material som lämnas in på Kupan.
Jag har börjat reflektera alltmer vad som sker där.
Det är en verksamhet som i sitt bästa tar klimatkris och överkonsumtion på allvar genom att tillvarata och hjälpa människor att ”byta grejer med varandra”. För att få variation och kunna ha roligt med kläder förutom spar- och hållbarhetstänket.
Sker detta alltid? Nej.
Vi ser ofta hur Kupan får in kläder och textil -det är verkligen mycket som kommer in! – MEN hur är kvaliteten? Ibland får jag för mig att det som lämnas in är ett dövat samvete för att man ska kunna köpa nytt. Men tyvärr fungerar inte klimatkompensation! Miljön struntar fullkomligt i mitt dåliga samvete, när konsumtionen forsätter och kanske än värre.
Det är inte alltid så, ibland kommer verkligen skatter in och det är roligt att leta skatter på Kupan, det är roligt och meningsfullt att ta tillvara på och redesigna.
Men visst vore det bättre att grundhandlingen vore att det produceras kvalitetsplagg och att den som köper har attityden att köpa med fullt ansvar, som du skriver. Så vore Kupan och liknande verksamheter grädden på tårtan och inte ett rättfärdigande av nyköp.
Som en vän sa på tal om detta: Jag kom på att jag kan ju lika gärna kolla in i min egen garderob och ta nåt där som jag inte har haft på länge istället för att byta med någon annan.
Hur den här attitydförändringen ska gå till vet jag inte, men jag vet att överkonsumtion är ett nyckelord i förändringen och att second hand är ett pynt och inte mera om inte det sker, och att man kan lura sig att man är ”duktig”, men istället förvärrar.
Tack för dina tankar och handlingar,
/Ann Löfgren
