Så här skrev jag 2004 som inledning till ett arbete om hur jag arbetade med psykodrama med några elever i åk 9.
Att
vandra på knivseggen mellan kreativitet och destruktivitet
”Vi ser hur nära det är mellan demoner och
kreativitet. Ingenting i det mänskliga psyket är mer destruktivt än
oförverkliga skapande impulser.” (M-L v Franz)
Detta citat har följt mig
och följande tankar om kreativitet har drivit mig att skriva den här boken för
att se hur jag som ledare kan utmana min egen kreativitet, samtidigt som jag
vill se hur Edit, Penny, Nasta, Lovisa, Herb, Per, Carolin, Isabell och Hanna
kan sträcka sin om jag ger dem ett livsrum, ”en magisk plats” för
det.
Kreativitet är egentligen
ingen egenskap utan snarare en livshållning.
En kreativ person
intresserar sig för sitt inre likväl som sin yttre verklighet och
kommunikationen däremellan är öppen. Minnen och drömmar, perioder av ängslan
och ångest blandas med aktiva och kreativa handlingar.
Den kreativa handlingen
strävar efter något nytt. Den är destruktiv i den meningen att den raserar det
som är, men syftet med handlingen är att skapa en ny verklighet, en ny tolkning
av verkligheten. I livshållningen ligger ambivalensen, tvånget att vandra på
balansbrädan mellan ytterligheterna, att inte stanna upp för länge.
I rörelsen, som också
balanseras mot det stillastående uppstår det nya, som i sin tillblivelse också
är konfliktfyllt.
En kreativ person
använder flera sidor av sig själva och annorlunda erfarenheter när de bygger
upp sin tillvaro och kan kombinera tillsynes oförenliga perspektiv. På det
sättet kan de bryta dödlägen och öppna nya vägar.
Vårt inre ser verkligheten
mera i symboler än i tecken och språket blir lätt ett hinder, det är för
långsamt. Frågor är mer öppna och intressanta än svar och varje svar leder till
nya frågor.
Verkligheten blir
mångdimensionell och därmed både ljus och mörk, inspirerande och kravfylld,
hoppfull och orosmättad. Den blir inte
nödvändigtvis lyckligare men möjligen meningsfull.